AMANDAS ÖDEN. OCH ÄVENTYR I FRÄMMANDE LÄNDER


Sångensemblen amanda berättar här sin historia.

det är en lång och SLINGRANDE story. många berättelser många namn måste nämnas, kanske först alla de som bidragit genom att dra lasset vid olika tillfällen och alla vi alla tillsammans entusiaster som amanda består av.

En gång i tiden var det förr, och så kom nuet och förstörde alltihopa Och så är det hela tiden. Hela tiden. Halva tiden är det är det också så. Var man än är - när man än är, även om man är lite ledsen för att man gått vilse.

Då kan man alltid ropa: Hallå!

TILLBLIVELSEN AV AMANDA

Och det hände sig vid den tiden i början på 80-talet att det samlades många märkvärdiga körsångare i Chalmers Sångkör. Där ser vi Bengt Ollén som tog sin civilingenjörsexamen men ångrade sig och började på musikhögskolan i Göteborg. Och där ser vi Martin Rossing som var musiklärare på Hvitfeldtska men också dirigent för manskören inom Chalmers sångkör. Och där ser vi Mikael Paulsson som gick på teknisk fysik.

Men även Mikael Paulsson ångrade sig och började på musikhögskolan. Och där sjunger en rolig kvartett på körkalasen. De kallar sig After Shave. Men där skymtar också en dirigent vid namn Lasse Smedlund förbi. Han dirigerar Chalmers vokalensemble. Vid den tiden samlades många kreativa människor och det var befruktande för vad som skulle hända. Kring Martin Rossing startades i kören en amatörteater med namnet Tiggarsällskapet och Bengt Ollén och några körsångare drog igång en liten kör som fick namnet Sångensemblen Amanda. Man ville sjunga lite rolig musik och gärna med latinamerikanska rytmer. Många av sångarna var även med i Tiggarsällskapet. After Shave träffade på Galenskaparna och hamnade så småningom på Lorensbergsteatern. 

gubbs.jpg

Sångensemblen Amanda konstituerade sig på Amandadagen 1981 och sjöng flitigt och var populära inslag på många sångarkalas. I och med att dirigenten Bengt Ollén börjat på musikhögskolan drog han med sig sångare från Musikhögskolan. Kören började med goda ambitioner i början på höstarna. Men allteftersom avtog aktiviteten ganska markant. Och under tidig vår ställde sig Amanda frågan: Finns vi egentligen? På något underligt sätt drog sig Amanda ändå framåt. Det kanske redan fanns något frö inombords i Amandas själ som längtade bort från hälleberget ivrigt sökandes den bördiga myllan.

Det diskuterades flitigt i Amanda hur vi skulle kunna undvika dessa höstsvackor. Då trädde ödet in och Amanda fick ett erbjudande att åka till Lüneburgerheden och få ett eget stort hus med halmtak till förfogande laddat med mat. Färskt bröd på förstukvisten varje morgon. Öl kunde hämtas i en intilliggande byggnad. Motprestationen var att vi gjorde en konsert i en lada i närheten. Här hade vi svaret! Amanda gör en resa varje sommar och bjuder in alla roliga sångare att följa med. Vi lanserade   Amanda Open!

1984 åker så Amanda Open till Wilsede park på Lüneburgerheden och hade en fantastisk vistelse där. På hemvägen bor vi över i Saksköping i Danmark. Här meddelade Bengt Ollén att han skall åka till Stockholm och därför lämnar kören. En diskussion vidtar om efterträdaren. Slutligen fastnade Amanda för Lasse Smedlund som ju liksom Bengt dirigerat en Chalmerskör. Någon stannade väl kvar i kören till hösten men höstsvackan inträffade ändå. Sommaren 1985 åkte Amanda Open än en gång till Wilsede med samma lyckade resultat. Och sommaren 1986 blev det Sydtyrolen och så Spanien sommaren 1987. Och sakta hade Amanda Open börjat ge resultat. Dessutom inträffade det under 1986 på hösten att Mikael Paulsson inbjöd Amanda att repetera in ett härligt requiem av Jean Gilles. Hösten 1986 var höstsvackan övervunnen. Till Spanien åkte Amanda Open med Jean Gilles plus en profan repertoar likaså.

Efter de fyra resorna är Amanda redo för sin första hela föreställning och i maj 1988 framförs Läckage I Teaterkompaniets lokaler på Haga Östergata. Redan året efter är Amanda klar med sin föreställning nr 2 – Baron Lördag på våren 1989. Och nu hade huvuddelen av sångarna i Amanda en bakgrund i Musikhögskolan i Göteborg.

 Hur blev det så här? Ja fröet hade så småningom hittat fram till den bördiga myllan. Läckage materialiserades inte ur intet. Amanda hade gjort många roliga konserter före Läckage men ingen hel föreställning. Och man experimenterade med delar i konserter som hängde logiskt ihop i sjok. Amanda var inne i sin Sjokperiod. Men samtidigt fanns idén om att göra teater med som en potentiell möjlighet med ända från starten i början på 80-talet. Stora delar av ”första” Amanda var ju med i teatergruppen Tiggarsällskapet. Så när rätt omständigheter infunnit sig skapades Läckage som en nödvändighet. 


AMANDAS NÄSTA UTOPI..

En hallucination av tankar och känslor.

Vem är vi! Ett tecken mot framtiden. Det är Amanda vi talar om – Sångensemblen Amanda. Amanda mot ett 50-årsjubileum 2031.

Nu har vi sen ett drygt år färdigställt den sista föreställningen i en triad bestående av Fukt, Tidvill och Larm. Samtidigt går Amanda in i sitt 25-årsjubileum och vad kan vara bättre än att låta detta jubileumsår bli det första på nästa 25 år.

Låt denna resa in i framtiden bli lika spännande och oberäknelig som de första 25. Låt oss ta sikte på horisonten och lägga ut färdriktningen mot våra nya föreställningar, nya triader, nya äventyr genast idag. Den första föreställningen i nästa triad kanske blir klar redan om ett år eller två eller…!  

Låt oss börja detta hårda, oförvägna men roliga arbete nu. Låt varje repetition, varje gigg, varje resa, varje möte framöver vara en gnistrande och blänkande pusselbit som blir en del av nästa triad av föreställningar. Låt oss göra det i en känsla av en obändig glöd. Låt oss spänna bågen och låt vägen mot nästa föreställning kantas av brustna bågar.

Vi är upptäcks- och forskningsresande i musikens och konstens oändligt fascinerande och mystiska väv.

Men det gör inget ty i stödet av varandra vågar vi ständigt gå vidare och överraska omvärlden och oss själva. Låt oss vara nyfikna och utforska varje skrymsle av konstnärliga möjligheter och uttryck.

utan trosor på scenen

Det var på Angeredsteatern och vi spelade föreställningen "FUKT". Vi hade spelat flera kvällar i rad för utsålda hus och det var succé men det var vinter och  vi var lite trötta... Så när vi sminkar oss och byter om till ännu en kväll undrar vi hur vi ska få energi till kvällens föreställning... Då kläcker någon idén: Vi spelar utan underkläder..! Hm.. sagt o gjort, bort med alla trosor och kalsonger! De gröna löst sittande scenkläderna avslöjar ju inget om vårt lilla äventyr. Det blev en mycket effektiv elektricitet i hela ensemblen på scenen den kvällen! 

paraplui.jpg

I vissa stunder känns det som om tiden stod stilla. Ja. Det är synd bara att dom stunderna är så korta. Ibland skulle jag önska att verkligheten vore helt annorlunda. Det är den. Om du bara tänker efter.

Man skulle kunna fundera över varför solen ser så annorlunda ut när den går upp mot när den går ner. Man skulle kunna titta ut genom fönstret och undra över alla små underliga djur som kilar upp- och nedför långa grässtrån utan att komma någon vart. Man skulle också kunna koka sig en kopp morgonte och säga till sig själv att ”idag blir det en lång dag, och vi är många som ska dela på den.

Alltså, jag har ingen personlig relation till bulgurvete.. Det är säkert fantastiskt gott och hälsosamt och invandrarvänligt och alltihopa, men jag har bara ingen personlig relation till de där små fröna. Det är precis som med… oljetankers. Om du gav mig en så skulle jag inte ha en aning om vad jag skulle göra med den.

ovanifran.jpg

Jag är en enkel kvinna – tycker det mesta är trevligt: skogspromenader, långa samtal om livet och grannarna eller bara hålla handen i timtal. Och om du vill att vi skall flytta ihop du och jag - vi kanske hittar ett trevligt hus, så vill jag att vi sätter igång och renoverar köket med en gång.

Sjön saknade konturer, ingen tillstymmelse till strand.

Bara jord, vatten, dimma, himmel, vatten, himmel...

Skogen borta i diset hade råkat i full panik och horisonten var upplöst på obestämd tid.

 Just då, i den tunga fukten några meter ovanför vattenytan gled en kanot lugnt och stadigt fram...

Hagakyrkan 1991

Det minner mig om Amandas första julkonsert som var i Hagakyrkan. Vi hade då ingen tanke på att det skulle kunna bli fullt i kyrkan eller om det skulle komma publik alls. En halvtimme innan konserten gick vi och fikade i Haga. Då var det praktiskt taget tomt i kyrkan. När vi kommer tillbaks ca 5 minuter före konserten så är kyrkoplanen utanför kyrkan knökad med folk ända ner till spårvagnen. Oj, Oj tänkte vi vad är detta? Men när vi kom in i kyrkan så växte våra Oj med orkanstyrka. Kyrkan var redan fullproppad med folk överallt. Varenda kvadratcm tycktes belagda av folk. Jan B fick den grannlaga uppgiften att meddela det glada budskapet till folkhopen utanför att ni får gå hem igen men tack för försöket. Ja, jag kanske inte formulerade mig riktigt så men en märkvärdig upplevelse var det. Vi gjorde alltså bara en enda konsert då och det var lite av ett experiment. 

Konserten i Hagakyrkan ägde rum 14 dec kl 23 1991 och kallades helt enkelt ”Ljus i Vinternatten”.

Denna första julkonsert ledde så småningom fram till Himligheter.

Mitt usla minne är att den inte hade något väldigt speciellt namn. Senare kom ju ”Nattliga sånger och steg” - före ”Himligheter", men jag är rätt säker på att vi inte hade funderat ut något klatschigt namn. Bl.a. för att vi var så oförberedda. Kanske hette den bara ”Midnattsluciakonsert med Amanda” eller något enklare.

Jag var parallellt bjuden på bröllopsfest i Läppstiftet, cyklade senare tillbaka till Hagakyrkan där jag såg den där enorma kön ända upp på Vasagatan, uppträdde - för min del i delvis rosafärgat hår, cyklade så småningom tillbaka till bröllopsfesten, varvid en hel del av mina vänner där undrade vad sjutton som hänt med mitt hår.
Jag och flera i Amanda fick hjälpa prästen att ta upp kollekt, eftersom han passade på att skrapa ihop pengar till en vansinnigt dyr orgel de hade köpt från England och egentligen inte haft råd med. Omskrivet i tidningarna. Kommer du ihåg?

Människan är den enda tvåbenta varelse utan fjädrar som kan vissla. detta innebär ett mycket stort ansvar. ändå glömmer vi så ofta bort det och skyller sedan på att vi haft så mycket annat att tänka på.
Men livet är ingen väg, ingen sträcka härifrån och dit. Livet är ett landskap som breder ut sig åt alla håll. Och plötsligt är du bara där.

Tre saker får du aldrig glömma - att andas, att älska och att skratta. Och om någon människa någon gång kommer fram till dig och lägger huvudet mot din axel - bli då inte rädd. Ha tillit!

Men jag finns här, jag är inte långt borta.

Tröst heter jag

Man skulle kunna fundera över varför solen ser så annorlunda ut när den går upp mot när den går ner. Man skulle kunna titta ut genom fönstret och undra över alla små underliga djur som kilar upp- och nedför långa grässtrån utan att komma någon vart. Man skulle också kunna koka sig en kopp morgonte och säga till sig själv att ”idag blir det en lång dag, och vi är många som ska dela på den.”

Människan är den enda tvåbenta varelse utan fjädrar som kan vissla. Detta innebär ett mycket stort ansvar. Ändå glömmer vi så ofta bort det och skyller sedan på att vi haft så mycket annat att tänka på.

Att vilja beröra. Att vilja bli berörd. Att ens eget universum i ett ögonblick blir en annans.

Men jag finns här, jag är inte långt borta.

Man skulle kunna fundera över varför solen ser så annorlunda ut när den går upp mot när den går ner. Man skulle kunna titta ut genom fönstret och undra över alla små underliga djur som kilar upp- och nedför långa grässtrån utan att komma någon vart. Man skulle också kunna koka sig en kopp morgonte och säga till sig själv att ”idag blir det en lång dag, och vi är många som ska dela på den.”

 

..och betänk: Allt är möjligt!
 


Merano i Sydtyrolen, Italien.

Hotellet vi bodde på var en anekdot i sig självt. Amanda var något av en främmande fågel bland gästerna på hotellet som mestadels verkade vara pensionärer som vill ta det lugnt. Hotellet hade en mycket värdig föreståndare som snabbt fick namnet Desmond av Amanda. Desmond tyckte nog att vi var i bråkigaste laget för hans hotell. Det var resan då Amanda samlades i en säng på kvällarna och en bra bit in på natten. Den tredje kvällen hade Desmond tröttnat. Kl 2 på natten (eller ev. senare) knackar det på dörren. Det blir tyst i sängen. JanB som ansvarig för resan och tysktalande öppnar dörren. Och där står Desmond och utbrister förtvivlat. ”Es geht nicht mehr! Sie müssen das Hotel sofort verlassen! Ich hole die Polizei!” Dörren stängs och tystnad breder ut sig i sängen. Krismöte! Amanda kommer fram till att enda möjligheten och den bästa är att omedelbart göra en charmoffensiv mot hotellet gäster. Ja, kanske inte omedelbart men till frukosten. Amanda tar fram sina bästa leenden och sjunger det vackraste Amanda kan för alla gästerna. Och gästerna smälter som smör i solsken.

 

 

Därefter är det idel leenden och vänliga hälsningar när gästerna träffar på Amanda. Faran undanröjd. Desmond hämtar inte polisen och vi bor kvar på hotellet. Relationen mellan Amanda och Desmond blev nog dock aldrig riktigt hjärtlig och han fortsatte att se på oss med en viss misstänksamhet.

Ja det finns mycket mer att berätta från denna händelserika resa. Så det är bara att fylla på med fler AFFar från denna resa. Inte minst hemresan som blev minst lika spännande som nerresans början. Vad sägs om att vi blev fördröjda på Merano centralstation på grund av bombhot av Sydtyroliska befrielsefronten på banan mellan Merano och Bolzano. Sen blev hemresan ett enda stort äventyr. Men mer om det en annan gång.

Har man frågor om denna resa kan man alltid fråga Tomas Jönsson som är Amandas expert. Han var visserligen inte med på resan. Detta är en anekdot i sig som kanske Tomas är bästa lämpad att berätta.

 

 

In der Gefrieranlage

von Tomas Jönsson

Ich lege mein Ohr gegen Hackfleischbällchen, kleine braune eisige. Gefrorene Fische folgen die Rundungen meiner Wirbelsäule. Eine gekühlte Frühlingsrolle ist mein Fußschemel, ein kaiserliches Kissen kunstvoll geschaffen für lotusweiße Lilienfü.e eines Mädchens.

Ich liege in der Gefrieranlage des Aldis!  Von der Gefrieranlage sehe ich die Welt in der Gefrieranlageperspektive.

Ich gucke über den Rand!

Plötzlich werden die Konsumenten gefüllt von einer primitiven Art von Gas. Sie lösen sich vom Boden, sie steigen auf zum Dach. Ein Dach das nicht länger ein Dach ist sondern ein Rohr gefüllt mit Licht, Eine Rohrpost an der Grenze der Ewigkeit.

i frysdisken

av Tomas Jönsson

Jag vilar huvudet mot köttbullar, små bruna kalla.
Den frysta fisken följer längs ryggradens rundning.
Vårrullen blir fotpall, en kejserlig kinesisk kudde
anpassad för liljevita snörda flickfötter.

Jag ligger i frysdisken i Konsum!
Från frysdisken syns världen genom frysdiskperspektiv.

Jag tittar över kanten!

Plötsligt fulls konsumenterna primitiv gas.
De lossnar från golvet, stiger mot taket.
Ett tak som inte längre är ett tak utan ett ljusfyllt rör,
en patronpost mot evigheten.

 

BRAZIL

Amanda makes a big hit in Rio

 

 

 

By Ana Marcela Silva

The Gothenburg ensemble's performance enthuses the audience at the Sala Cecilia Meireles, where it receives a standing ovation.

In spite of the high expectations regarding the Amanda Ensemble's sole performance on june 19 at the Sala Cecflia Meireles in Rio de Janeiro, it did not require much effort to please the audience. Amanda's versatility and irreverence caprured the audience from the very beginning, and the Swedish vocal group (founded in Gorhenburg in 1981) received a standing ovation at the end of it´s concert. 

lt all began in October 2002, when one of the ensemble' members, Johan Högenäs. contacted Brazilian cultural producer Leon Rabelo and the RioAcappella Musica Vocal organization. The Arnanda Ensemble's concert. Enehanced by the group's rnusicality, Brazilian maestro Crisrnarie Hackenberg strived to make the concert a reality and, indeed, it turned out to be the main attraction of the III RioAcappella Vocal Music Forum, which attracted around 800 people in june. 

P6190258.jpg

The Amanda Ensemble's concert, entitled "Tid Vill" and dealing with time dimensions, was modified in certaln passages in order to better suit the Brazilian public. Some songs in Swedish were removed, being substituted by others in Portuguese such as Sting's "Fragile" as well as one of the group's own compositions, based on a poem by renowned Brazilian poet Carlos Drummond de Andrade. Spanish compositions such as "Malagena" and "Sucäo del Mar", already part of the group's repertoire, were given greater emphasis due the language's proximity with Portuguese. The concert was also marked by African and Caribbean inf1uences due to the fact that Brazilians are also percussion-oriented.

 

 

The concert's highlight was when Amanda's Staffan Löwenadler recited a text of the song "Nutid" in Portuguese, which surprised the audience as none of the ensembles´ members speak the language. "Before our trip to Brazil, we had never worked with Brazilian music and nobody in the group spoke Portuguese, so we had to learn the lyrics by heart, " said Lars Smedlund, the group´s musical director. "The Brazllian rhythm is very familiar as rnany of the ensernblc's members have been influenced by Cuban and African culture. This is what is good about Amanda." noted soprano Brita Lindgren. "In Brazil, l feel a swing wherever l go and it is precisely the dance and rhythm that l want ro take back to Sweden," concluded Simon Ljungman. tenor and arranger. 

In addition to the concert. Amanda actively participated in the RioAcappella Forum´s workshops. where it had the opportunity of sharing experiences with Brazilian professionals–particularly the Säo Paulo corporal percussion group Barbaruques, which develops a musical work based on corporal sounds. "The Barbatuques' work was interesting as we do vocal music and they perform rhythms with the body. There was a mutual exchange. We will use the rhythmic and scenic ideas learned in Brazil during our next shows. Brazilian feeling will certainly be part of Amanda's future performances,' said Smedlund. 

badande.jpg

The Amanda Ensemble went back to Sweden with a strong desire to return to Brazil for a big tour of several cities, as well as to bring Brazilian groups for performances in Sweden. lr is not just a question of wanting, however. The group financed it´s own trip Brazil. "We didn't have the backing of any cultural institution or sponsor, which made the trip expensive for us. We want to come back, but with financial help," said group leader and tenor Högenas.

Smedlund is of the same opinion: "We want to bring Brazilian groups to Sweden, but in order to do so we need to strengthen cultural ties through governments and organisation in the two countries." One thing's for sure: Amanda felt at home in Brazil.